Man började att emigrera från Sverige under 1800-talet, och det var först och främst från landsbygden man flyttade. Det var där man levde som fattigast. Jorden var inte bra och det var svårt att så och skörda. Det lilla som kom upp lyckades man inte överleva på. På landsbygden hade de flesta familjer många barn, men flera av dem fick aldrig uppleva vuxen ålder.
De från landsbygden flyttade därför gärna till de farmarbygder som fanns i Nordamerika som till exempel i mellanvästern. Minnesota, Iowa och Kansas var exempel på delstater de flyttade till. De flesta som i Sverige höll på med jordbruk ville även göra det i sitt nya hemland. Genom den nya lagen från 1862 – Homestead Act – blev det möjligt att köpa jord billigt och hade man råd, byggde familjen ett hus och fortsatte med sin jordbruksverksamhet.
Det fanns även många som sökte sig till städerna som växte fort och som behövde byggnadsarbetare. Vid sekelskiftet 1900 bodde det fler svenskar i Chicago än vad det gjorde i Göteborg. Det säger ganska mycket om hur fort städerna växte i Amerika efter emigrationen, för Chicago har i stort sett alltid räknats som en storstad, och Göteborgs invånarantal ligger inte ens i närheten.