Som sagt så började folk att emigrera från Sverige i början av 1860-talet. Visserligen hade livsvillkoren blivit bättre i början av seklet 1799–1800 – Sverige var nu i fred efter att kriget mot Frankrike och Napoleon upphört.
Istället för att ta in män till armén kunde man satsa på jordbruk igen och en man med namn Jonas Ahlströmmer tog med sig potatisen till Sverige, en viktig basföda för de flesta svenskar, både barn som vuxna. Smittkoppsvaccinet kom även det och det räddade många barn och vuxna från att insjukna. Nu kanske de äntligen kunde bo kvar i sina byar och låta barnen växa upp som innan kriget.
Men nu uppstod ett annat problem och det var att det varken fanns bostäder eller arbeten som räckte till alla familjer. Efter några år kom missväxten på nytt och nu stod familjerna utan tillräckligt med mat igen. I samband med detta uppstod nya rykten om framtidslandet Amerika, som låg västerut på andra sidan Atlanten. Det land som hade bra jord och där man kunde odla det som inte gick att odla här hemma. Det talades även mycket om att man hade stora chanser att bli rik där borta.p>
Vissa hade redan släktingar som tidigare emigrerat till Amerika, de skickade brev hem till Sverige och det fanns flera i byarna som fick brev. Breven innehöll bara bra och positiva saker om det som skedde i deras nya hemland. Efter ett tag började reklamkampanjer i form av broschyrer och affischer sättas upp. På dessa stod det mycket positivt om Amerika, och hur bra jorden var att så i. Det stod att alla fick arbete, antingen som egen jordbrukare eller inom industrin. Friheten var större där, och det spelade ingen roll var du stod politiskt eller hade för religion, alla var välkomna.
När man till slut bestämt sig för att emigrera behövdes ett så kallat flyttningsbevis, och i det skulle det stå uppgifter om ålder, civilstånd, yrke och var i Amerika individen tänkt slå sig ner. Det var prästen i hembygden där man var folkbokförd som fått förtroende att skriva dessa flyttningsbevis.
Efter att ha fått detta flyttningsbevis tog man farväl av sitt hem, som ofta var en liten stuga utan bekvämligheter. Man tog även farväl av sina nära och kära, ett avsked som många önskade skulle vara på återseende, men det var nästan alltid ett livslångt farväl.