De som har släktingar som emigrerade till Amerika, har säkert fått brev från några av dem. Nu finns det kanske inte många kvar som kan berätta om dessa brev. Utifrån de forskningar som gjorts har det både funnits sorg och glädje. Breven tog lång tid att skicka och mycket kunde hända på vägen. Någon hann finna stor lycka i det nya landet, andra inte. Många längtade hem igen och återvände hem till fattigdomen. Flera gifte sig med landsmän men blev fort amerikanska. De lärde sig fort det nya språket och breven som skrevs blev mer på svensk-amerikanska med tiden. När de fått barn blev det naturligt att barnen började prata svenska och så även föräldrarna.
Mycket känslor
Vissa skrev väldigt känslofullt i sina brev hem till Sverige, både hur mycket de saknade sina nära och kära i den lilla byn de en gång bodde i. Kvinnor skrev ofta känslomässigt om en ny kärlek, antingen en annan svensk eller en amerikan som hon träffat i det nya landet. Det var både lyckliga och olyckliga känslor de meddelade hem. Med tiden blev breven färre och färre, man hade antingen funnit den fullkomliga lyckan eller så hade döden kommit på besök.